Vi började terminen med att barnen fick redovisa sina sommarläxor om vad Öjebyn betyder för dom. Det var jättespännande. Barnen visade tex. en tavla på badhuset, sopbil, foton, sand från Hammenviken.
Barnen gjorde en gemensam tankekarta om Öjebyn. Vi fyller på den eftersom barnen kommer på nya saker om Öjebyn.
Barnen fick en uppgift: - Vad är Öjebyn för dej? Kan du rita det?
När vi arbetat med Öjebyprojektet ett tag så reflekterade vi pedagoger att Öjebyn är ett svårt begrepp. En del tyckte Stockholm och COOP i sta´n var i Öjebyn. Vi frågade barnen: - Var börjar och slutar Öjebyn? Det var en svår fråga. Vi beslöt oss för att ta på oss våra Öjebyglasögon och gå ut och spana.
Lova tar på sej sina Öjebyglasögon. Vi beger oss ut i vår närmiljö och spanar.
Barnen blir nyfikna på att ta reda på vem som bor närmast Fagottens förskola. Barnen är överens om att det är tre barn det står mellan. Hur kan vi ta reda på det? Vi ger oss ut på gatan. Barnen tycker att vi ska mäta avståndet från Fagottens förskola till de tre barnens hus. Barnen kommer fram till att vi kan mäta med snören.
Barnen knyter fast ett gummiband i staketet.
Barnen springer fram och tillbaka på vägen till ena barnets hus. De räknar och räknar.
Olivia bär alla snören.
Många snören blir det.
Äntligen framme! Barnet säger: - Jag har nära till Fagotten, men snöret blev jättelångt!
Vi fortsätter mätandet till de andra husen. Barnen väljer olika snören.
Barnen studerar snörena och funderar. De tycker att flickorna har lika långt men snörena ser olika ut. Pojken menar att han har närmast för vägen svänger ju. Flickorna menar att dom har närmast för de behövde bara ett snöre samt att de ser Fagottens förskola. Till pojkens hus behövdes det fyra snören. Ida: - Men till pojken är det fyra korta snören.
Då kommer en flicka med en idé: - Vi går till mej och Alma och pojken med ett snöre var och knyter fast i brevlådan. Den som är snabbast bor närmast. Pojken: - Men jag kan inte knyta. Flickan: - En fröken kan hjälpa dej. Det blåser mycket och flickornas snören trasslar ihop sej. De går tillsammans till sina hus och ropar när de är framme. Pojken hör att flickorna är framme före honom. Han fortsätter ändå till sin brevlåda. När vi kommer in så säger John: - Vi kan inte riktigt mäta så här, man kan ju bli trött i benen och inte orka veva med snöret lika fort. Då kommer Ida med en idé: - Vi räknar plogpinnar.
Barnen bygger Fagottens förskola och vägarna till sina hus.
Här är vägen till mitt hus berättar Ida.
Alla barnen vill visa var de bor. Vi promenerar iväg och besöker varandras hus. De pratar om att vissa barn bor långt bort några bor mellan och några bor nära.
Barnen inspireras av mellangruppen och vill också göra sina vägar från Fagottens förskola till sina hus. Felicicia: - Det är jättekul att jobba med lera. De andra barnen instämmer.
